När man egentligen inte har en hund...

Hej hej!
Jag har tänkt på det här med Sally....

Alltså vi är verkligen inga hundägare...

Nää vi kommer nog aldrig kunna bli de där auktoritära flockledarna...

Bara några veckor gammal innan hon fick flytta hem till oss ♥

Sally är ju liksom mer en bäbis än en hund....

Vi pratar ju nästan alltid med henne med len röst och vi kastar oss ner på golvet för att busa med henne när hon gnäller om vår uppmärksamhet...

Sitter jag på golvet med datorn i knät kan hon komma och putta på skärmen med tassen eller nosen..

..precis som hon säger...sluta med det där tramset nu.. JAG är ju här...

Så sover hon ju mellan oss i sängen...
...både på härsan o tvärsan så vi knappt får plats själva ibland....

I soffan roffar hon alltid åt sig bästa platsen....

...men vid matbordet får hon i alla fall INTE vara med....;)

 Hon tycker själv att hon står i höge rang än Katterna här hemma
och ser det som sin livsuppgift att tala om för dem var de får och var de inte får vara...
I sängarna får de INTE vara...;)
K har ju tyvärr blivit lite allergisk mot dem.
 Än så länge går det bra eftersom de är utekatter.
Självklart får de komma in när det är alldeles för kallt ute.

 När vi badar skäller hon frenetiskt och vi vet inte
riktigt om hon tror att vi leker med henne eller om hon bara vill varna oss
för att det enligt henne är förenat med livsfara att bada...;)
(Hon får såklart inte skälla då vi badar så då säger vi faktiskt till på skarpen)

Det här med kommandon....det funkar inte så bra...

Hon KAN dem....hon vet precis vad tex HIT betyder...

...hon bara STRUNTAR blankt i att göra som vi säger...

precis som att hon tänker att "vadå...jag kommer väl när jag har vill"

De ord hon faktiskt lyssnar mest på är

Gå till vänster

Stanna och naturligtvis sitt och tack tack om det vankas något ätbart.

Om hon är ute på tomten och vi vill gå in men inte hon är det absolut bästa att ropa

Kom så får du en köttbulle!!

Då måste hon naturligtvis få en...annars skulle hon nog sluta komma...

Å så förstår hon Alvin...

Det är ju hennes bästa bästa vovvekompis...
säger man hans namn far svansen rakt upp och huvudet läggs på sned
och hon börjar frenetiskt leta efter honom...

...de både busar och myser de där två...

Men trots att hon är vår ouppfostrade lilla bäbis

Älskar vi ju henne precis som hon är...

Å något som man verkligen förundras över hos djur...

Det är ju den här villkorslösa kärleken som de bara öser över en...

Tänk om vi människor kunde vara lite mer så..

Bara älska lite till utan att kräva något tillbaka.

Så lite mer kärlek åt folket...
Det öser vi ut i dag!
Kram Katarina